”Om vi bara kan vi få tio minuter av din tid så ska vi gå sedan”, säger den äldre mannen och ser bedjande på henne.

”Men vad handlar det om? Jag är inte intresserad av vare sig religion eller politik eller att köpa något.”

”Miss Bianca, det handlar om mord. Min sambo Erik, deras son”, mannen gör en gest med sin vänsterhand mot paret som står snett bakom honom, ”har blivit mördad.”

Bianca känner sig som ett levande frågetecken och tänker på samtalet hon hade haft med kvinnan från Skåne för bara två kvällar sedan. Mord, vadå mord? Har folk blivit tokiga?

”Om det inte vore till för mycket besvär kanske vi kan få komma in och prata en stund?”

Bianca ser förbluffat på den äldre mannen. Komma in till henne nu? Helt okända människor? Skulle inte tro det.

”Nej, det går inte. Jag väntar dessutom gäster.” Hennes röst är bestämd och hon drar igen dörren.

Kvinnan, som hitintills stått tyst bredvid de båda männen, brister utan förvarning ut i en högljudd, förtvivlad gråt som ekar genom trapphuset.

Bianca kan inte låta bli att titta ut genom dörrögat. Hon ser i den förvrängda bilden hur mannen lägger armen om kvinnan i ett försök att lugna och trösta.

Bianca suckar och öppnar dörren igen. Det ser ut som om benen håller på att vika sig under den högljutt gråtande kvinnan, och mannen håller henne i ett fast grepp.

”Sofie, vännen, försök lugna ner dig.” Han talar mjukt, på samma gång tröstande och uppmuntrande, som till ett barn. Han kastar en blick på Bianca som villrådigt står i dörröppningen utan att ha en aning om vad hon ska ta sig till härnäst.

”Please, miss Bianca. Det kommer bara att ta minuter av er tid.” Den unge mannen sträcker ut händerna mot henne som i vädjan.

Men det är vare sig den unge mannens bedjande gest eller mammans hulkande gråt som får Bianca att bestämma sig. Det är blicken av avgrundsförtvivlan som pappan ger henne som gör att hon öppnar dörren på vid gavel.

”Kom in en stund då.”

Utdrag ur Hämnden