”Tänk om jag också kunde göra det du gör. Hoppa av ekorrhjulet och följa min dröm.”

Ja tänk om. Det är ju inte precis så att jag varje morgon gäspar, sträcker på mig och känner lugnet och glädjen över att jag – till skillnad från andra – kan hoppa av ekorrhjulet och följa min dröm att bli författare. Det finns faktiskt en liiiten hake även för mig. Och det är ekonomin. Den kortsiktiga, vardagsekonomin, och den långsiktiga, ständigt överhängande risken att det slutar med ättestupan – det vill säga en i det närmaste obefintlig pension.

Mitt bankkonto kan numera jämföras med ett svart hål. Och sannolikheten att jag slutar som en fattigpensionär är överhängande och betydligt troligare än något annat scenario. Jag vill understryka att jag inte jämför min oro för min stackars pension med Ines Uusmans oro för att den tidigare VD’n för OK, Göran Lindblå, som fick en pension om 64 miljoner kronor, skulle bli fattigpensionär. Så trött och okoncentrerad blir jag nog aldrig – vilket var hennes försvar för detta, i mitt tycke, mycket märkliga och världsfrånvända uttalande.

Realitycheck

Utdrag från en artikel i Boktugg från januari 2018. ”Nej, att leva som författare är inte alltid så enkelt. När man gjorde en undersökning såg man att vi hade 700 stycken aktiva yrkesförfattare i Sverige. Det innebär författare som svarat ja på frågan att de inte arbetar med något annat är att skriva böcker och att det är deras huvudsakliga inkomst. Ser man till den gruppens sammanlagda inkomst och slår ut den på allihop så blir förtjänsten rejält snål. Sanningen är att varje författare då egentligen bara har cirka 120.000 kronor per år före skatt, och hos de som ändå har en sidoinkomst är siffran bara 210.000 kronor, allt enligt tidningen Skriva.”

Enligt en artikel från Statistiska Centralbyrån, publicerad: 2017-12-07 hade år 2010 den genomsnittliga företagaren 22 procent lägre livsinkomst vid pensionsåldern än den som var anställd. Företagare förvärvsarbetade också längre än anställda. Vid 69 års ålder var nästan 52 procent kvar i arbete, mot 11 procent av de anställda.

Under tre år hade jag det underbara uppdraget att vara rådgivare för Nyföretagarcentrum i Eslöv. Satt med klienterna och gick igenom för- och nackdelar med att starta eget, vikten av att ha en bra plan för marknadsföring och inte minst en verklighetsförankrad budget. Det är en risk att starta eget. Att våga ta steget och tro på att det ska ge både personligt och ekonomiskt tillfredsställande resultat. Av de företag som startades 2014 så var närmare 75% verksamma efter tre år – om man inte räknar jord- och skogsbruksföretag som har en betydligt högre överlevnadsgrad (87,5%). Utan att ge mig ut för att vara kunnig i nationalekonomi så vill jag ändå tillägga att vi har haft en stabil konjunktur med låga räntor under den här tiden.   

Framtidsutsikter

Så vad har jag då att se fram emot? Ja, det är väl att typ arbeta så länge jag bara orkar och kan och inte ha några pengar över. Och om jag blir sjuk? Min sjukpenninggrundande inkomst (SGI) är inte högre än en mullvadshög. Och nej, jag kan inte bara ta ett annat jobb om författeriet inte ger resultat. Min hälsa tillåter inte särskilt stora utsvävningar utan då får jag suga tag i mitt, för stunden tämligen vilande, juridiska företag och se om jag kan få snurr på det igen.

Andas, peppa och andas igen

Varje morgon, och ytterligare några gånger under dagen, sju dagar i veckan, andas jag långa djupa andetag och peppar mig själv. Tänker att det får lov att gå. Att det ordnar sig. Att jag på ett eller annat sätt kommer att överleva ekonomiskt. Att jag duger och räcker till. Att det jag skriver är tillräckligt bra eller att det är tillräckligt bra att jag skriver. Att jag inte ska lyssna på andra än de som är stöttande och positiva. Att det inte finns något som heter lyckas eller misslyckas utan man försöker och ibland går det som man hoppas och tror och ibland inte. Att om hundra år är det ändå glömt. Att andas bort oron över att bli allvarligt och långsiktigt sjuk utan SGI. Att andas bort ångesten över att jag har släppt taget om min juridiska verksamhet som var på god väg att bli lönsam. Att andas bort ensamheten. För det är ett mycket ensamt arbete för en sådan som mig vars sociala behov kan liknas vid en golden retrievers.

Fortfarande avundsjuk?

Ja, om du fortfarande är det så go for it! För det är faktiskt spännande och roligt. Jag känner verkligen att jag lever och att det är helt och hållet upp till mig. Och hur det än är så tror jag på det gamla ordspråket att ”hungriga vargar jagar bäst.”

Yeih!