Hur reagerar ens omgivning när man säger att man ska skriva och ge ut en roman? Det var en helt ny verklighet jag ställdes inför. Okej, sticker man ut hakan så får man räkna med en smäll. Eller hur? Eller varför då? Om jag hade sagt att jag skulle bli … lärare … eller börja sjunga i kör, hade man då reagerat likadant? Skulle inte tro det. Här var det liksom fritt fram att klämma ur sig vad som helst och gärna ackompanjerat med ett spefullt leende.

Jag ser det som att springa ett mentalt gatlopp. Men istället för att försöka undvika flygande föremål försöker jag undvika de – som med synlig tillfredsställelse – ger uttryck för sina negativa energier. Och jag blir faktiskt allt bättre på det.

Men skyll mig själv då? Jag behöver väl inte lägga ut texten för varenda människa som kommer i vägen för mig? Eller så behöver jag det. För det är såhär, att när jag säger att jag ska skriva en spänningsroman, så hjälper det mig att komma framåt. Det sätter lite press. Som nu med den här bloggen. Jag har tjatat om den länge nu. Jag ska starta en blogg. Blogg, blogg, blogg … Och tillslut har jag suggererat mig själv så till den milda grad att det blir en uppmaning, en order. Och det blir tillslut också pinsamt att inte få det gjort. Hur går det med bloggen? Jo, det går … uä, hm … på gång … typ snart. Usch, jättejobbigt. Bara att göra det alltså. Dream, plan, do – på mitt sätt.

Tillbaka till folk som klämmer ur sig vad som helst. En kväll för en tid sedan var jag på ett evenemang med en grupp personer som jag är mer eller mindre bekanta med. Följande dialog utspelade sig.

”Hej, jaså … du är här ikväll (men se här nu vad katten har släpat in). Hur går det med din bok?”

”Jo, tack bra. Den är utgiven nu och finns att köpa på Adlibris, Bokus mfl. och kan laddas hem som ljudbok och e-bok på Storytel, Bookbeat och Nextory. Den kan också lånas fysiskt på vissa bibliotek och som e-bok och ljudbok.” (Det känns väldigt bra att kunna dra den inövade harangen. Väääldigt bra!!!)

”Jaha, ja…” Besvärande tystnad där jag nästan kan höra kugghjulen i hjärnan dra igång och försöka koppla ihop nya tanketrådar ’det var ju inte såhär hon skulle svara – den bitchen – så vad gör vi nu?’ ”Vad heter boken?”

”Den heter Kidnappad.”

”Ska du skriva något mer?”

”Ja, jag skriver på uppföljaren. Den andra delen av en planerad trilogi.”

”Jaha, vad ska den boken heta då?”

”Den ska heta …” Längre kommer jag inte förrän min bekants kugghjul har snurrat färdigt och till dennes uppenbara lättnad äntligen levererar.

”Frisläppt eller? Ha, ha, ha…”

Jamen vad svarar man på det? Eh … näe, den ska heta Hjärnsläpp. Inspired by you.