Att fira när jag hade fått en intervju i Sydsvenskan var en sak som vi hade beslutat oss för att göra; jag och min sambo Anders.

Till att börja med måste man ju få till den där intervjun. Jag skickade ett mail till Sydsvenskans journalist Ulf Sundberg. Frågan jag ställde var om han ville skriva en artikel om min resa från jurist till författare. Det var som när jag i yngre dagar brukade fiska. Han nappade alltså inte direkt. Dock återkom han efter några veckor och föreslog att vi skulle träffas.

Vinklingen om att min bristande hälsa banade väg för författarkarriären var kanske inte den jag hade önskat mig. Men även jag inser att det behöver finnas en vinkling. Något som får läsaren att reagera och tycka att det är värt att lägga tid på att läsa. Det var en del faktafel men det har ju ingen egentlig betydelse. Resultatet blev en trevlig artikel och det är ju vad som räknas.

Tillbaka till firandet

Artikeln kom in en söndag. Bästa sändningstid!!! As good as it gets! Några dagar senare så uppstod frågan – hur firar vi då?

Jag har funderat mycket på det där med att fira sina framgångar – såväl små som stora. Och anledningen till det är att jag nyligen har läst Thomas Erikssons bok Omgiven av motgångar, (rekommenderas varmt) och där tar han upp vikten av att fira sina framgångar.

Att definiera en framgång

Måste man vinna en tävling, bli erbjuden drömjobbet, skriva en bok eller få en intervju i Sydsvenskan? Nej absolut inget sådant. Det kan vara en framgång att torka ett fönster eller gå en promenad innan man sjunker ner i soffan och tankar serier – allt beroende på vilken situation man befinner sig i. Jag har satt upp ett antal mål som är utmanande för mig, men som förmodligen är vardag för den som är i min ålder och vid skaplig hälsa.

Vi kan …

Vi kan dela på en cider, sa min förhoppningsfulla sambo som anser att alkohol och firande är en match made in heaven. Dela på en cider tänker ni säkert. Vad är det för mesfirande. Anledningen till det något modesta förslaget berodde sannolikt på att han ville inleda mig i frestelsen. Inte sugen, svarade familjens ’party pooper’ (jag), som tyvärr mår illa även av små mängder alkohol. Äta på restaurang då (läs lokala pizzerian där de serverar öl)? Jag hörde en lätt desperation. Nope. Men åka och fika då? Visserligen ett nedköp jämfört med pizza och bira, men punchrullen på det lika lokala fiket går inte heller av för hackor och kan ge en viss kompensation för den sugne. Men icket.

Men hur firar vi då???

Så jag tog upp frågan om att fira utan att göra någon av de fyra stora, d.v.s. alkohol, sötsaker, kaloristinn mat och shopping – för allt det kostar faktiskt pengar. Och en sak som jag – som nybakad författare utan förlag i ryggen – har riktigt dåligt med för stunden så är det inkomster. Min sambo, som är ytterst tävlingsinriktad och aldrig skulle komma på tanken att ens låta ett barn vinna i Yatzy, blev eld och lågor över utmaningen. Vi beslutade oss för att vi skulle fundera, var och en på sin kammare. Det har nu gått nästan två veckor. Min sambo har inte återkommit. Och inte jag heller.

Nedan kan du läsa artikeln. Den går inte att läsa i tidningen utan prenumeration.