Om mig

Catrine Heinestam

Vem är du och vem är jag?

Hur presenterar man sig själv? Det är ju en intressant fråga. Jag har i skilda sammanhang lyssnat på en mängd presentationer och människor gör väldigt olika. Vissa presenterar sin framgångsrika karriär. Andra framhåller vem och vilka som är deras släktingar och förfäder. Så finns det de som namndroppar om att de känner och umgås med (eller deras förfäder kände och umgicks med) nu levande eller historiskt högt uppsatta personer. Och de som direkt eller indirekt vill uppvisa en ekonomiskt hög status.

Jag väljer att presentera dels hur jag uppfattar mig själv och dels hur jag tror att andra uppfattar mig.

Envis

En tidigare väninna (tidigare på grund av att hon en dag ansåg mig vara persona non grata) sa till alla som satt vid bordet vid ett födelsedagsfika, att jag var den envisaste person hon kände. Jag trodde att hon skojade. Ärligt talat. Jag trodde det. Därefter har jag hört fler som anser mig vara oerhört envis. Kan det vara för att jag är klar över mina värderingar och inte ändrar mig för att vara bekväm? Det finns ett citat som jag tycker är passande som säger att ”bara döda fiskar flyter med strömmen”. Och det är nog så att jag inte är för konsensus i den bemärkelsen att alla ska tycka lika. Jag anser att man kan tycka diametralt olika men enas om att någons uppfattning om en lösning får råda för att man ska komma vidare – och det behöver faktiskt inte vara min lösning. Och även om jag, naturligtvis, anser min lösning vara den rätta och emellanåt känner mig ensam klok omgiven av dårar, så vet jag ju aldrig vad som i slutändan är det bästa beslutet. Man får sällan, eller aldrig, två facit.

Men hur ser jag på mig själv? Att jag är på tok för följsam och mesig och skulle behöva spotta upp mig och säga NEJ. Jag vill så gärna vara till lags och får anstränga mig något så oerhört för att ens säga kanske att jag har nyligen (sommaren 2020) har betalat dyra pengar för en coach enbart för att bli bättre på att sätta gränser, både för mig själv och andra, och för att stå på mig. För det är inte enbart mot andra jag har svårt med gränsdragningarna. Jag vill också kunna upprätthålla de beslut jag har fattat för mig själv. Exempelvis att inte nattsudda för det gör mitt fokus blurrigt. Att inte slötitta på tv, för det gör mig slö. Att inte äta sötsaker för det gör mig tyvärr inte söt utan luckrar istället upp mig både fysiskt och psykiskt. Alkohol då? Nej, det är däremot inget problem för min del utan hellre för omgivningen som ofta önskar att jag var bättre att leva efter devisen ”hit med flaskan, skål och botten upp kamrater”. Tyvärr är jag nästintill allergisk mot alkohol numera (i det här fallet var det definitivt bättre förr) och tål typ ett halvt glas vin innan jag börjar må illa.

Snäll

Jag tror att många uppfattar mig som snäll, men jag har faktiskt ingen aning. När jag säger till folk att jag är snäll, för jag tycker att jag är jättesnäll (jag kan nästan bryta av mig själv på mitten för att vara en bra mamma, sambo, vän etc.), så ser de ofta förvånade ut, som om tanken inte ens har föresvävat dem, och så instämmer de (oftast). Jag är dock osäker på om det har med konsensustänket att göra – det där med att alla ska tycka lika – och att det är enklast att hålla med.

Jag försöker, och det här är jättesvårt, leva efter det jag i alla år har präntat in i min mycket snälla dotter, att det finns en vågskål som ska väga jämnt. Om du är snäll mot någon som du har en relation till så måste du se till att den också är snäll tillbaka i samma omfattning för annars förlorar du sakta men säkert energi och tillslut försvinner glädjen. Eller att det krävs två för att dansa tango. Metaforiskt menat. Och kanske finns det ett skäl till att Robyns ”Dancing on My Own” fått ett sådant genomslag. Att det är fler än jag som känner igen sig.

Bestämd

Jag har under mitt vuxna liv haft förmånen att ha både hundar och hästar.  Det senare tills min vacklande fysik sa stopp och jag fick lov att ge utlopp för min energi genom att skriva istället. Med hundar och hästar behöver man (här finns olika uppfattningar det vet jag och jag redogör enbart för min) emellanåt vara bestämd. Tala om, med viss emfas, för fyrtiofem kilo sur schäferhane att man tyvärr inte får kliva över cykelbanan och bita den där bjäbbande terriern som inte verkar ha begripit att sägnen om att David vann över Goliat ska tolkas symboliskt och inte bokstavligt. Eller att, jo du måste stå stilla när jag ska sitta upp i sadeln för jag är en skröplig människa och tål inte att ramla ner i backen. Och nej, jag tål inte heller att du går eller står på mig för då går jag liksom sönder. Ja, ni fattar.

Men jag tror, observera tror, att bestämdhet också kan tolkas som aggressivitet och det har jag fått känna av. Var inte så arg, har jag fått höra. Arg? Jag? Jag sa bara till hunden att den får pallra sig hit. Nu! Eller till sambon att jag vill att du dukar. Nu! Eller till dottern (när hon var barn alltså) att hon ska göra läxan. Nu! Och det är kanske det där Nu! som uppfattas som aggressivt istället för bestämt. Om det ska göras nu så ska det göras nu. Om hunden kommer om en stund så kanske den blir överkörd av bilen som är på väg. Om sambon dukar om en stund så kanske middagen, som jag har lagt ner så mycket tid på, tappar kvalitet. Och om dottern inte gjorde läxan när den skulle göras så kanske hon inte haft de valmöjligheter som hon faktiskt tillslut fick. Jag läste någonstans ett citat som sägs vara mycket gammalt; Om inte jag – vem? Om inte nu – när? Och jag försöker leva efter det.

Nyfiken 

Oerhört nyfiken på livet, på människorna, på naturen, på konsekvenserna av fattade beslut, på fjärilseffekten, på hur stort universum är, på om det finns någon absolut sanning (jag tror ju inte det), om tänkande m.m. består av elektriska impulser, kan andra uppfatta vad jag tänker, på … och allt annat möjligt och omöjligt. Jag tycker att så mycket är så spännande. Därför har jag bytt inriktning fler gånger än vad som anses vara socialt accepterat (också ett otroligt effektivt sätt att förstöra sina karriärmöjligheter om nu någon till äventyrs skulle undra hur man bäst gör det) men ack så roligt och intressant att titta tillbaka på. Fast det finns en liten men tydlig hake, och det är att jag har ett oerhört dåligt minne för vad som har hänt. Jag vill gärna tro att det beror på att jag helst ser framåt, men det finns en hel del i mitt beteende som talar emot att det är så. Jag är en fena på att älta negativa saker och måste använda både min envishet (se där kom den) och bestämdhet (och där kom den) för att avstå.

Tack för att du orkade läsa ända hit 😊