Jag föddes med en längtan. En ständigt närvarande och överväldigande längtan. En längtan som mer eller mindre brinner som en svetslåga. En längtan som ständigt får mig att undra vad som finns bakom nästa – krök både bokstavligen och bildligen. En längtan som driver på mig och inte sällan i en hastighet som gör att jag missar det jag har framför mig. Missar att vänta in skeenden som, om jag hade kunnat vänta bara lite till, faktiskt hade kunnat utvecklats positivt. Denna längtan dämmer upp mitt system, får mig att bli olycklig och stressad, den ger mig huvudvärk gör mig illamående och nedstämd. Och det enda sättet att få den att lugna sig är att fortsätta framåt. Att ta reda på vad finns bakom nästa krök. 

Längtan efter vad?

Svaret på den frågan har gäckat mig sedan jag var fem år och tills för en tid sedan. För jag var fem år när jag första gången lade märke till min längtan. Jag önskade mig en häst – eller en schäferhund. Och jag ville tillbringa min tid med dessa fantastiska varelser, se på dem, lukta på dem och hänföras över dem. Hästen var min sinnebild för perfektion. Hästen var vacker, stark och stolt och i mitt tycke fulländad. Hästen representerade allt som jag tyckte mig sakna. Fick jag en häst skulle mitt liv bli fulländat det också och min längtan skulle stillas. Och kunde jag inte få hästen så stod schäfern närmast på tur på önskelistan. Också den stark, vacker, stolt och fulländad – som en varg. 

Men varför skaffade jag inte en häst då?

Och tillslut kom dagen då jag hade möjlighet att köpa mig en egen häst. Lovis med den långa manen, den mjölade mulen, det tjocka hovskägget och de svarta husarstövlarna på frambenen. Och schäfern blev tillslut också min.

Nöjd nu då?

Men alldeles oavsett hästar och hundar så brann lågan fortfarande lika intensivt och efter många års stadigt trampande för att se vad som dolde sig längs den tämligen backiga och kurviga vägen – så jag lärde mig tillslut att bara leva med min ständiga längtan.

Idag är jag övertygad om att min längtan handlar om fulländning. Det vackra, det synkrona, det harmoniska. Känslan när allt stämmer. När jag har sett något vackert, upplevt något märkvärdigt, smakat något som jag tycker är verkligt gott, umgåtts med människor jag trivs med, ögonblick av samförstånd, en plötslig insikt, när jag sitter till häst och upplever att vi för en kort sekund är som ett, en tuva med blåklockor vid vägkanten, en hänförande utsikt, en färgglad fjäril, när jag målar en tavla och bara vet att jag kommer att bli nöjd med den. Ni vet säkert vad jag talar om.   

Men jag tror att det i mitt fall är lite annorlunda än hos många andra. Hos mig brinner den här lågan så starkt att jag hela tiden söker efter den här fulländningen. Jag har svårt att acceptera att ögonblicket försvinner. Och jag är så tacksam över att jag äntligen har förstått vad min längtan står för. För att ständigt gå framåt för att inte elden ska förgöra mig blir väldigt tröttsamt i längden.

Vad jag ska göra med den här nyvunna insikten?

Ingen aning just nu. Men jag ska göra mitt bästa för att ta reda på det. Rätt hanterad kan min längtan till och med bli en superkraft